Sad eyes.

Varför strävar jag hela tiden efter det som redan varit?
Varför vill jag att det ska bli som det redan varit?

Det fanns en tid, när allt gick på räls.
Tågen tuffade på och allt var så bra, så bra.
Men sen.
Poff.
Man ville byta ut min räls.
Och det är där jag tror jag är.
Jag står med en massa bitar räls, men vet inte vilken som passar?
Varför väljar jag alltid fel?
Det kan inte gå några tåg utan räls.
Varför kan jag inte hitta den perfekta rälsen?

Har försökt skriva på historian.
Men det går inte.
Totalstopp.
Fan.
Förlåt.

Varför slutar inte tårarna rinna?
Det är fortfarande något som gör ont. Trots att vi försökt rätta till det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0