Nationellt prov.
Idag var det då dags för det muntliga nationella provet.
Det var attans så nervöst innan, men eftersom jag erbjudit mig att börja, så fick jag det överstökat rätt snabbt.
Och som sagt innan, så lovade jag att publicera det inlägget från i lördags, som till slut blev grunden till mitt tal.
Jag tog bara bitar ut det, men tyckte det blev så bra så jag tänkte lägga ut det :)
Är attans så nöjd. Så det så ;)
Relationer och starka band.
Ämnet på nästa veckas nationella prov.
Och jag har INTE EN ANING om vad jag ska stå och prata om i fem minuter.
Så detta inlägg är bara till för mig för att komma fram till vad jag ska prata om.
Jag ska se det som ett tanke-inlägg.
Alla mina tankar ska ut och alla mina tankar ska filosoferas om.
Och ni får självklart vara med och dela mina tankar.
Därför jag lägger ut det.
Relationer och Starka band är så mycket större än bara en känsla.
Det är ungefär 1000 känslor på samma gång.
Glad, ledsen, orolig, nervös, ja ni vet.
Så vad ska jag då stå och prata om?
Jag skulle kunna stå och prata om mina syskon.
För de är de bästa jag vet och det är dom som gör att jag orkar fortsätta med mitt liv hemma.
De föstår när jag skämtar, de förstår när de ska hålla sig borta, eller ja, iaf nästan alltid.
De är också jävligt bra på att hålla sig framme och tjabba, när humöret pekar rakt ner.
Jag vet också att de alltid finns där för mig.
Blir jag arg på dom, eller de blir arga på mig.
Vi surar fem minuter, sen är vi tillbaka på banan.
Så himla skönt eller.
Jag skulle även kunna stå och prata om mina föräldrar.
De som faktiskt sett till så att jag finns idag.
De som sett till att det faktiskt är jag som ska stå här och prata om detta ämne, just idag.
mina underbara föräldrar som alltid funnits där för mig, som lyssnar när jag vill prata.
Visst, de har ungefär världens sämsta humor, men vad gör det? Jag skrattar lite och sen är det över.
Mina föräldrar som alltid puschar mig framåt, som jag kan be om råd och hjälp.
Jag skulle kunna stå och prata om mina farföräldrar också.
Men de som betytt mest för mig, i mina unga dagar är borta.
De skulle helt klart uppfylla hela talet, hela ämnet som jag ska prata om.
Men jag tror faktiskt, helt ärligt, att jag inte skulle kunna klara av det. Det skulle bli för mycket känslor för att jag skulle kunna hantera denna situationen.
Ett ämne som jag också skulle kunna ta upp är alla mina underbara kompisar.
De som alltid får mig glad. De som alltid stöttar mig när jag är ledsen.
De som ser upp till mig och de som dumförklarar mig.
De finns där i varje nödsituation och även jag för dem så mycket som jag kan.
Kompisar är en relation du väljer och jag kan erkänna för mig själv att än så länge har jag inte valt fel.
Jag skulle kunna stå och prata om ett husdjur jag haft.
Men att stå och prata om en hund som jag hade i familjen när jag var ett år,
en kanin som nu är nio år och som vi inväntar döden på. (Han är gammal och mår inte bra), En hamster som håller mig vaken på nätterna, genom att springa i sitt hjul, känns inte riktigt som ett ämne jag kan prata om i fem minuter. För at inte glömma mina två fiskar jag hade när jag var sju år. Ada och Hanna hette de.
Jag skulle kunna stå och prata om min friidrottskarriär.
Inte mycket till karriär, men anledningen till att jag hållt på med denna idrott i snart sex år och fortfarande håller på är alla underbara människor som finns där. Jag behöver inte låtsas att jag är någon när jag kommer dit.
jag är absolut mig själv, ända ut i fingertopparna och tårna.
Men att hitta på ett ämne att prata om i fem minuter, som ska innehålla relationer och starka band, det är för svårt för mig. Jag gillar allt och lite till. Mångt och mycket, till större del.
Och nu känner jag att jag bara har gått in en bråkdel i alla de bästa relationerna jag har.
För en relation är så lite som när du går förbi en annan människa på stan, till att hitta din största kärlek som du vill dela resten av ditt liv med. Varför ska det då vara så svårt att hitta ett ämne att prata om?
Jo, den vetskapen att du ska kunna förklara allt det du känner på fem minuter. Det blir att helheten inte kommer med och det finns ingen annan än du själv som förstår dina känslor i alla fall.
Relationer och Starka band = känslor.
Känslor är abstrakt.
Det var attans så nervöst innan, men eftersom jag erbjudit mig att börja, så fick jag det överstökat rätt snabbt.
Och som sagt innan, så lovade jag att publicera det inlägget från i lördags, som till slut blev grunden till mitt tal.
Jag tog bara bitar ut det, men tyckte det blev så bra så jag tänkte lägga ut det :)
Är attans så nöjd. Så det så ;)
Relationer och starka band.
Ämnet på nästa veckas nationella prov.
Och jag har INTE EN ANING om vad jag ska stå och prata om i fem minuter.
Så detta inlägg är bara till för mig för att komma fram till vad jag ska prata om.
Jag ska se det som ett tanke-inlägg.
Alla mina tankar ska ut och alla mina tankar ska filosoferas om.
Och ni får självklart vara med och dela mina tankar.
Därför jag lägger ut det.
Relationer och Starka band är så mycket större än bara en känsla.
Det är ungefär 1000 känslor på samma gång.
Glad, ledsen, orolig, nervös, ja ni vet.
Så vad ska jag då stå och prata om?
Jag skulle kunna stå och prata om mina syskon.
För de är de bästa jag vet och det är dom som gör att jag orkar fortsätta med mitt liv hemma.
De föstår när jag skämtar, de förstår när de ska hålla sig borta, eller ja, iaf nästan alltid.
De är också jävligt bra på att hålla sig framme och tjabba, när humöret pekar rakt ner.
Jag vet också att de alltid finns där för mig.
Blir jag arg på dom, eller de blir arga på mig.
Vi surar fem minuter, sen är vi tillbaka på banan.
Så himla skönt eller.
Jag skulle även kunna stå och prata om mina föräldrar.
De som faktiskt sett till så att jag finns idag.
De som sett till att det faktiskt är jag som ska stå här och prata om detta ämne, just idag.
mina underbara föräldrar som alltid funnits där för mig, som lyssnar när jag vill prata.
Visst, de har ungefär världens sämsta humor, men vad gör det? Jag skrattar lite och sen är det över.
Mina föräldrar som alltid puschar mig framåt, som jag kan be om råd och hjälp.
Jag skulle kunna stå och prata om mina farföräldrar också.
Men de som betytt mest för mig, i mina unga dagar är borta.
De skulle helt klart uppfylla hela talet, hela ämnet som jag ska prata om.
Men jag tror faktiskt, helt ärligt, att jag inte skulle kunna klara av det. Det skulle bli för mycket känslor för att jag skulle kunna hantera denna situationen.
Ett ämne som jag också skulle kunna ta upp är alla mina underbara kompisar.
De som alltid får mig glad. De som alltid stöttar mig när jag är ledsen.
De som ser upp till mig och de som dumförklarar mig.
De finns där i varje nödsituation och även jag för dem så mycket som jag kan.
Kompisar är en relation du väljer och jag kan erkänna för mig själv att än så länge har jag inte valt fel.
Jag skulle kunna stå och prata om ett husdjur jag haft.
Men att stå och prata om en hund som jag hade i familjen när jag var ett år,
en kanin som nu är nio år och som vi inväntar döden på. (Han är gammal och mår inte bra), En hamster som håller mig vaken på nätterna, genom att springa i sitt hjul, känns inte riktigt som ett ämne jag kan prata om i fem minuter. För at inte glömma mina två fiskar jag hade när jag var sju år. Ada och Hanna hette de.
Jag skulle kunna stå och prata om min friidrottskarriär.
Inte mycket till karriär, men anledningen till att jag hållt på med denna idrott i snart sex år och fortfarande håller på är alla underbara människor som finns där. Jag behöver inte låtsas att jag är någon när jag kommer dit.
jag är absolut mig själv, ända ut i fingertopparna och tårna.
Men att hitta på ett ämne att prata om i fem minuter, som ska innehålla relationer och starka band, det är för svårt för mig. Jag gillar allt och lite till. Mångt och mycket, till större del.
Och nu känner jag att jag bara har gått in en bråkdel i alla de bästa relationerna jag har.
För en relation är så lite som när du går förbi en annan människa på stan, till att hitta din största kärlek som du vill dela resten av ditt liv med. Varför ska det då vara så svårt att hitta ett ämne att prata om?
Jo, den vetskapen att du ska kunna förklara allt det du känner på fem minuter. Det blir att helheten inte kommer med och det finns ingen annan än du själv som förstår dina känslor i alla fall.
Relationer och Starka band = känslor.
Känslor är abstrakt.
Kommentarer
Trackback
