uppdragrymden

Det var tungt. Det var oförståeligt.
Att höra alla snyftningar. Det var något som brast.
Har jag gjort mig immun mot att gråta bland folk?
Jag ville verkligen, men visste inte vem jag kunde trösta mig mot.
En hand på rygg, som ett stöd-klapp för att "jag vet att det var tungt, det vet vi alla".
Då var det nära. Men jag kan inte gråta bland folk längre.
Bara hemma. I sängen. När verkligheten kommer ifatt mig.


Första skoldagen.
Info i klassrummet och sedan minnesstund för Christofer.
Mat, pannkakor, det bästa på hela skolåret. 
De sista pannkakorna. 
11 juni går vi ut. 
Det är fan inte länge kvar. 
och bara 27 dagar kvar till jag är 18. 

Torsdag-skattjakten. 
Alla ser fram emot det! 
Ska bli grymt kul. 
Vi vinner aldrig. Men fest blire iaf. 
Tycker vi massa mycket om!