Myowntruth

Jag mår så fullständigt toppen.
Utan att veta varför, men kanske.

Alla har vi känt känslan av pirr i magen.
Jag med, men denna gången var det t o m pirr i magen+förväntningar.
Det känns helt fel, men ändå så rätt.
Helt fel för att han inte har någon aning om vem jag är och han bryr sig inte.
Helt rätt, för känslan var helt rätt.

Är det detta som kallas olycklig kärlek?

Jag vill inte ha olycklig kärlek, men jag gissar att det är såhär det känns och hur patetisk känner jag mig inte när jag dyker upp på hans nästa träning?
Å ena sidan, var det ju rätt så underbart. Känslan återkom.
Å andra sidan, kanske det verkade att vara förutbestämt.
Dags att gå vidare. Finns nog inget att jobba på i alla fall.
Hopplöst händer alltid mig, men det känns ändå speciellt på något sätt som jag inte vill gå in på för att jag blir bara sårad.
Å den tredje sidan, så skulle han kunna få vem han vill.
Så sorry till mig.

Han är den snyggaste jag sett på ett fult sätt.

Imorgon ska jag till psykologen igen. Känns skönt att vara öppen på en blogg nu.
Jag ska visa henne min glädje. För jag är glad.
På något sätt har jag lärt mig att acceptera mitt liv och mig själv och jag är mer spontan nu än tidigare.
Jag vågar släppa loss och jag skiter i vad andra tycker om mig, för jag tycker om mig.
Herregud, jag t o m sjöng i klassen idag.

Jag tar ut känslan ur kroppen, lägger i handen och tittar på den, funderar och sen kastar jag iväg för att inte komma tillbaka.
Jag mediterar för att ordna mina tankar.

Fan, vad underbart allt känns.