uppdragrymden

10 år, fan vad tiden går fort.
Trodde inte det skulle göra så ont att du försvann.
Jag menar, du rymde hela tiden. Grävde hål under staketet när du fick vara ute på gräset.
När du var mindre var du borta vid lekplatsen och sprang.
Fan vad jobbig du var. Plus att jag offrade ett getingstick för att springa efter dig.
Kommer aldrig glömma de nätterna när jag låg vaken för att det kliade så in åt helvete under min fot och jag nästintill förbannade dig för det.

Varje gång jag var ute och gav dig mat.
Pratade med dig, kände mig dum, men var ändå tvungen.
Eller alla de gånger jag hört dig sparka på buren när jag ska sova.
Det har varit något tröstande att veta att du varit där.

Jag fattar inte vad det är med mig?
Gråter över en kanin.
Men trotsallt, Du stod för min barndom.
Du var den sista kvar som symboliserade min barndom efter att både mormor och farmor gått bort.
Dig glömmer jag aldrig.

<3