uppdragrymden

Min syster ligger helt utmattad i soffan bredvid.
Jag blir så vek i hjärtat.
Hon är helt slut och hon skulle behöva äta.
Men allt hon stoppar i sig, kommer tillbaka upp.
Även vatten.

Jag skulle vilja ge henne alla tårtor i världen.
Men de skulle hon inte ha någon nytta av överhuvudtaget.
Bara att titta på. Under de få tillfällen när hon faktiskt orkar öppna ögonen.

Min fina syster, som inte är värd en enda sjukdom.
Jag tycker så himla synd om henne.

Samtidigt stoppar jag in mp3-lurarna i öronen varje gång hon går mot toaletten.
Klarar inte av kräkljuden.
Jag vill spy själv.

Jag blir väldigt rädd. Jag vill inte ha kräksjukan.
Jag har inte tid för att spy.

Hur hemskt är inte det?

Och förresten så älskar jag min syster. Hon är typ bäst.