BF-krönika
Igår tog vi studenten. Jag fattar verkligen inte det.
Kändes som det bara var en enda stor jävla fest.
Lite kan det bero på att jag ska tillbaka till skolan till hösten,
lite för att det egentligen bara behöver betyda sommarlov.
Men, till hösten blir det ingen mer åkrahäll. Ingen mer Barn-ochFritidsprogram.
I slutet av Augusti 2007 cyklade jag till Åkrahällskolan för att börja på BF.
Kändes ändå rätt okej eftersom jag visste vilka de flesta var.
Men ändå den grejen att det är ny skola, nya klasskamrater som man ska titta på och umgås med varje lektion i tre år.
Vi är alla där för att vi valt samma linje. Inte som i nian då de tar några från varje klass och sätter ihop.
Blir ju sällan bra heller. Men vi var där, då runt 24 stycken.
Första året var kämpigt, men kul. Långa och många lektioner. Svårt att veta hur gymnasiet fungerar, hur man ska göra uppgifterna, hur redovisningarna ska gå till.
Insparksfesten och lussediskot som var sjukt kul, lära känna massa nya människor.
Under vårterminen hade vi förberedelser för förskolans dag.
Den första gemensamma grejen vi gjorde hela klassen och vilken stämning vi hade.
Det var nog glädjens dag, istället för barnens dag.
Andra året var minst lika kämpigt, schemavis. Jag skulle läsa matte B, vilket gjorde det hela ännu värre. Naturkunskap var inte heller riktigt min grej. En riktigt bra APU-period fick jag, samtidigt som jag ändrade mitt yrkesval till att jag inte vill bli mellanstadie-lärare. I slutet av vår-terminen blev vi lite uppiggade i alla fall. Paddling och ett besök på Högalid stod på schemat. Vi var i Kalmar på studieresa och Rasmus och jag förundrades över deras sprinklersystem på Konstmuseet.
Tredje året begav sig. Det mindre hårda schemat påbörjades. Dock tog Projektarbetet mycket tid men Sanna och jag lyckades fixa det i alla fall. Körkorten började strömma in lite här och där. Mitt yrkesval började ta form, Studie-och yrkesvägledare skulle jag bli! Stenhårt satsande. Under vårterminen hade vi APU. Platserna skulle vi fixa själva och våra lärare var uppstressade in i det sista. Men vi lyckades hitta platser allihop. Jag hade världens bästa praktik i 7-10. Så många härliga människor har jag aldrig mött och en sån underbar plats att komma till. Ville inte veckorna skulle ta slut, jag ville lära mig mer. Efter praktiken bestämde jag mig för att jag ville arbeta med barn, små barn. Jag söker utmaning och glädje, var mer kan man få det om inte på en förskola?
Så jag efteranmälde mig till en förskollärarutbildning i Halmstad, behöver trots allt komma ifrån Nybro.
Efter Apun har allt bara gått av farten. Det var dags för bal och studentplanerande.
Båda två dagarna har varit de gladaste dagarna i mitt liv.
Mitt humör har gått upp och ner under hela tiden, men summan är i alla fall Glädje.
På ett sätt är det himla skönt att få sluta på Åkrahäll, men samtidigt en sorg att lämna ett tryggt ställe.
För det har varit en trygghet i klassen. Alla har vi våra olika personligheter, men det är dem som fört oss samman. Vi har haft glädje och vi har haft sorg tillsammans.
Tack för de 3 åren.
Något värt att minnas för livet.
Kändes som det bara var en enda stor jävla fest.
Lite kan det bero på att jag ska tillbaka till skolan till hösten,
lite för att det egentligen bara behöver betyda sommarlov.
Men, till hösten blir det ingen mer åkrahäll. Ingen mer Barn-ochFritidsprogram.
I slutet av Augusti 2007 cyklade jag till Åkrahällskolan för att börja på BF.
Kändes ändå rätt okej eftersom jag visste vilka de flesta var.
Men ändå den grejen att det är ny skola, nya klasskamrater som man ska titta på och umgås med varje lektion i tre år.
Vi är alla där för att vi valt samma linje. Inte som i nian då de tar några från varje klass och sätter ihop.
Blir ju sällan bra heller. Men vi var där, då runt 24 stycken.
Första året var kämpigt, men kul. Långa och många lektioner. Svårt att veta hur gymnasiet fungerar, hur man ska göra uppgifterna, hur redovisningarna ska gå till.
Insparksfesten och lussediskot som var sjukt kul, lära känna massa nya människor.
Under vårterminen hade vi förberedelser för förskolans dag.
Den första gemensamma grejen vi gjorde hela klassen och vilken stämning vi hade.
Det var nog glädjens dag, istället för barnens dag.
Andra året var minst lika kämpigt, schemavis. Jag skulle läsa matte B, vilket gjorde det hela ännu värre. Naturkunskap var inte heller riktigt min grej. En riktigt bra APU-period fick jag, samtidigt som jag ändrade mitt yrkesval till att jag inte vill bli mellanstadie-lärare. I slutet av vår-terminen blev vi lite uppiggade i alla fall. Paddling och ett besök på Högalid stod på schemat. Vi var i Kalmar på studieresa och Rasmus och jag förundrades över deras sprinklersystem på Konstmuseet.
Tredje året begav sig. Det mindre hårda schemat påbörjades. Dock tog Projektarbetet mycket tid men Sanna och jag lyckades fixa det i alla fall. Körkorten började strömma in lite här och där. Mitt yrkesval började ta form, Studie-och yrkesvägledare skulle jag bli! Stenhårt satsande. Under vårterminen hade vi APU. Platserna skulle vi fixa själva och våra lärare var uppstressade in i det sista. Men vi lyckades hitta platser allihop. Jag hade världens bästa praktik i 7-10. Så många härliga människor har jag aldrig mött och en sån underbar plats att komma till. Ville inte veckorna skulle ta slut, jag ville lära mig mer. Efter praktiken bestämde jag mig för att jag ville arbeta med barn, små barn. Jag söker utmaning och glädje, var mer kan man få det om inte på en förskola?
Så jag efteranmälde mig till en förskollärarutbildning i Halmstad, behöver trots allt komma ifrån Nybro.
Efter Apun har allt bara gått av farten. Det var dags för bal och studentplanerande.
Båda två dagarna har varit de gladaste dagarna i mitt liv.
Mitt humör har gått upp och ner under hela tiden, men summan är i alla fall Glädje.
På ett sätt är det himla skönt att få sluta på Åkrahäll, men samtidigt en sorg att lämna ett tryggt ställe.
För det har varit en trygghet i klassen. Alla har vi våra olika personligheter, men det är dem som fört oss samman. Vi har haft glädje och vi har haft sorg tillsammans.
Tack för de 3 åren.
Något värt att minnas för livet.
Kommentarer
Trackback
