uppdragrymden

Idag är jag inte på humör för någonting.
Tråkiga saker har hänt, men var tyvärr nödvändigt.
Höll på att börja lipa på jobbet. vafan liksom?
Men känns som jag är stark nog för att komma tillbaka snart.
Men igårkväll, usch vilka hemska känslor som skyldes över mig.
Behövde tröst.
Fick massa tröst.

Grät i duschen istället.
Det var skönt.
Grät för mamma.
Det var skönt.
Nu är jag tom i huvudet, men på armen hänger ett armband.

För jag är stark!