uppdragrymden

Jag cyklar.
Jag cyklar genom staden Nybro.
Soligt, varmt.
Jag har absolut inte bråttom.

Cyklar genom torget.
En såndär öppen plats.
På parkbänkarna sitter det gubbar.
Då menar jag verkligen gubbar.
Gubbar som för länge sen borde passerat bäst före-datum.
De snackar.
Högt och ljudligt.
När jag cyklar förbi. Vänds alla blickar mot mig.
De tittar, skrattar, nickar.

Äckligt.

Cyklar vidare.
Kör förbi ett ålderdomshem.
Det ålderdomshemmet som farmor spenderade sina sista dagar på.
Där hon tog sina sista andetag.
Utanför sitter ett par äldre och solar.
De tittar på mig, jag tittar på dom.
Vi säger hej.
Vi känner inte varandra.
Men vi säger hej.
Ett glatt hej.
Ett hej, som är bra.
Ett hej som alla borde få egentligen.

Inte dedär äckliga blickarna.
Utan världens bästa: Hej!

Jag saknar min mormor, jag saknar min farmor.
Men det är saknaden som gör att jag kan fortsätta kämpa.