uppdragrymden

Okej, nu ska vi va lite seriösa.
Jag ska berätta om mitt matproblem.
Somliga lär väl rynka på näsan, andra på pannan.
Lite rätsida ska jag iaf bjuda er på.
Det är knappt så jag själv förstår mig på mig.

Mat.
Det finns god mat. Det finns äcklig mat.
För mig är det ca 25 % god. 75 % äcklig.
Det är inte mycket mat jag tycker om.

Kött har jag väldigt svårt för.
Dels för att visst kött innehåller saker som man inte bör äta. De kan innehålla såntdär segt äckligt som man bara tuggar och tuggar utan att kunna svälja. Jag har fått alldeles för mkt brosk i mina köttbitar.
Otur eller bara okunnighet?!
Detta har iaf gjort så att jag äter inga kanter på kött. Jag kan äta mitten, men skär alltid bort kanter och tar bort sådant som ser broskigt ut.
Och hur mkt blir det kvar på fläskfilé liksom?! eller en kasslerbit?! 
Inte mycket. Detta har jag kämpat väldigt mycket med faktiskt. 
Försöker. Men kan inte. Jag måste skära bort kanterna. 

Kyckling. 
Jag spydde när jag var liten av en kycklingklubba. 
Sen dess har jag inte ätit kyckling. 
Det går inte. 
Jag spyr. 
Men nu kommer det konstiga. 
Jag kan äta chicken faktiskt. 
Då tänker jag inte på att det är kyckling. 
Det hela är bara något psykiskt. 

Korv. 
Jag äter bränd korv, med mycket senap och ketchup. 
Allt för att inte känna smaken. 
Jag har bara fått för mig att jag inte äter korv. 

Soppa, gröt, blodpudding, potatisbullar.
Jag skulle kunna fortsätta listan.

Skolmat. 
Jag äter pastan,riset och potatisen.
Inget kött. 
Aldrig i mitt liv. I grytor tar jag bara såsen. 
Har sett alldeles för mycket äckligt i skolmat under mina år som kan få mig att spy. 

För er som nu tror att jag står emot mat för att gå ner i vikt kan ju dra någonstans. 
Av det jag faktiskt äter så äter jag mycket. 
Jag tränar för att hålla vikt och har lärt mig att ställa sig på vågen är inget bra mått alls. 
Du ser inte vad som är muskler. Du ser inte vad som är fett. Du ser bara en siffra. 
Så inga bra mått. 
Jag är stolt över mina muskler. 
Jag har ökat mycket under det senaste året. 
40cm i spänst, 12m i bakåtkast med 4 kg-kula. 2.29m i stående längd. 
Jag känner mig duktig och skulle aldrig i mitt liv byta det mot att svälta. 
Äta bör man, annars dör man. 

Det mesta av mina matproblem är psykiskt.
Något jag fått för mig. Något jag faktiskt kämpar oerhört mycket med.
Är maten god? Är maten tillräckligt god? Vågar jag äta detta? Äter jag detta?
Frågor som pågår varje lunch, middag.
Inget som jag hoppas märks på mig.
Men mat har fått alldeles för stor del av mitt liv.
Maten måste se god ut, lukta gott.
För er som känner mig vet att jag aldrig rör ihop min mat på tallriken.
Allt ligger prydligt på sin plats. Allt för att inte förstöra.
Jag vill påverka emot detta. Försöker.
Men jag behöver tvingas, nästan dödshotas för att äta ngt jag inte äter vanligtvis.
Så stark är min personlighet när det kommer till mat och självinstinkt.

Vill inte att någon ska tycka det är synd om mig nu.
Detta är ett rop på hjälp.
Och ett sätt att bli klar med mig själv om mitt problem.
För hur länge till ska detta fortsätta?