Myowntruth

DET GÖR SÅ JÄVLA ONT!

Att du inte pratar med mig, inte vill veta av mig.
Jag börjar tro att du skäms för mig!

Vi sa att det inte var några känslor mellan oss.
It's not true!

Och jag börjar bli galen i hela jävla huvudet.
Totalt psykiskt galen!

FUCK U!
HATAR DIG!
VILL ALDRIG MER VARA I NÄRHETEN AV DIG!

Det var ju inte heller sant.

Liar Liar.

Det gör så ont.
Så fruktansvärt ont.
Tystnaden från dig.

Varje gång mobilen plingar, önskar jag att det stod ditt namn.
Besvikelse
Avtrubbad
Magont

Olycklig kärlek!

Skulle vilja berätta allt för dig.
Skulle vilja säga något som inte låter dumt.
Men allt låter dumt jag känner mig dum.
Oduglig.

Jag vill bara vara din!
Ingen har fått mig att känna så otroligt nervig, svag.
Det är då själva fan att jag ska känna som jag gör, när du inte känner likadant.

Så rätt men ändå så jävla fel.

Du kommer ha kul ikväll, jag ska inte göra något, jag kan inte göra något.
Bara låta tårarna rinna av att den bästa natten i mitt liv, inte längre kommer betyda något för dig.
Den natten blir gammal och går till det förflutna. En natt som alla andra.

FAAAAAAAAAN.
Jag vill bara skrika, springa.
Kanske dö.

Du är så underbar, så perfekt.
Hela mitt liv slutar värderas när jag är i samma rum som dig.
Så självklart allt är.

Jag har fortfarande kvar bilden av dig när vi tittade på varandra.
Det var så rätt.
Men vet du om det? Kommer jag göra/säga något konstigt som förstör allt?
Jag vill ha dig, bara dig.
Inget annat är så viktigt.

Men är det samma om mig?

Förlåt för att jag är så töntigast i världen.
Förlåt för att jag så lätt blir seriös.
Förlåt för att jag ens kom in i ditt liv.

Vi behöver ett break.
Ett rejält sånt.
Liksom en time-out.



Och jag börjar bli trött på att du bestämmer så jävla mycket.
Va inte sådan, gör inte så. Gör som mig, det blir bäst så.
Yeah right. Försvinner jag har du bara en person kvar.
Och om han försvinner? Du brukar ju vara jäkligt bra på att förstöra dina förhållanden.
Då har du ingen kvar.
Jag kommer inte höra av mig mer.
Du får mig bara att må dåligt.
Du säger att du lyssnar, men egentligen gör du inte det.
JAG BLIR SÅ JÄVLA BESVIKEN!
Finner inga ord. Ordlös skulle du kalla mig.
Förtvivlad skulle jag kalla mig.
Vem fan är bäst?


Dethär med att vara själv och städa, Ingen bra idé.
Inne på den fjärde veckan, så har jag nu börjat utveckla knasiga tankar.
De smarta gjordes första och andra veckan.
Den tredje bara flöt förbi.
Jag börjar bli trött på mina tankar.
Behöver ventilera för någon.
Men finns ingen att ventilera för nu.

Det kanske är enda lösningen, fast jag vill inte tillbaka.
Att prata med en psykolog är det värsta, men troligtvis något jag behöver.
Fan också!

Kvällstanke.

Mår illa.
Från huvudet till tårna.
Vet inte riktigt vad jag ska göra?

Vägrar äta.
Det går inte ner.
Du fick mig att sluta äta emellanåt.

" Fin kropp"
Tankar som snurrar. Jag hade inte ätit riktigt på två dagar.
Hade det hänt något speciellt med den?
Är den fin nu?
Äter inte riktigt, kanske en macka eller två.

" Du är den snyggaste jag vet"
Inte ätit på tre dagar.
Kanske håller jag på att bli snyggare?

Allt jag ville ha var dig.
Jag gav upp maten emellanåt.
I alla fall varje gång innan jag skulle träffa dig.
Börja röka, då kände jag mig inte så hungrig.
Full blev jag snabbt på ett glas vin om jag ville det.

Jag ser dig strula med någon annan.
JAG räckte inte till.
För tjock? För ful?

Beställde klipptid.
Bestämde mig för att jag skulle göra en makeover för att duga för dig.
Fortsatte svälta mig själv ibland, i hopp om att du skulle se mig.
men det gjrode jag inte.

Du vägrade sluta vara med andra tjejer.
Du vägrade.

Jag kunde inte stå emot längre.
Jag var tvungen att göra något, få ett slut på mitt lidande.
Det gör fortfarande ont. Så jävla ont.

Hade du hjälpt mig om jag talat sanningen?
Eller hade du valt någon mindre komplicerad?
Jag var tvungen att göra något där jag själv hade kontroll.
Men du verkar ju må bra.
Det ser jag.
Tur för dig.

Jag orkar verkligen inte.
Ena stunden på, andra stunden av.
Vi ÄR bara kompisar, men jag kan ibland inte låta känslorna vara.
De får övertaget.
Jag måste ha något stopp.
t ex att varje gång jag får dendär känslan av att jag MÅSTE skicka ngt, så MÅSTE jag ta en promenad runt kvarteret.
Bara för att låta bli.
Jag blir sjuk av känslor.
Jag hatar känslor, jag vill aldrig mer känna något.

Jag har ingen kontroll på mig själv.
Kan. Inte. Låta. Bli.
Fuck, jag är nog kär.
Motvilligt kär.
Olyckligt kär.

Måste hitta mig något att sysselsätta mig med illa kvickt.
Annars blir jag helt galen i huvudet.

Känner mig smutsig, äcklig, vidrig.
Du är den som är billig, men jag är billigare för att jag vill ha dig.

Hur känns det att dö?
Hur känns det att för en gång skull få en egen vilja?

Stora frågor. Inga svar.

Jag blev tagen. Började fundera. Det är en sak man inte vill fundera över, därför att allt blir så himla jobbigt.
Men nu behöver jag fundera.
På döden.

Min kanin gick bort idag.
Jag tittade på en sorglig film om en tjej med leukemi som dog.
Det blåser ute.

På något sätt ger det mig ro i själen när det blåser utanför.
Jag får ett lugn i kroppen, precis som att jag nu verkligen får öppna mig. Tänka, fundera och skriva. Vid andra tillfällen i livet är det bannlyst. Men när det blåser ute, då är det fritt fram för tankarna att stiga på i huvudet.

Jag lyfter ut tanken från huvudet.
Jag tittar på den.
Sedan låter jag den gå vidare.

Ibland pratar jag med dem där uppe. Jag pratar till min mormor, farmor och christofer.
Det är skönt att ha något ställe att förvara dessa personligheter på.
Himlen är det bästa. Jag tror på återfödelse, men jag tycker det är skönt att placera dem på ett och samma ställe.
Är det något jag funderar på, pratar jag med dem i tanken.
De finns med mig varje dag.
Går verkligen inte en dag utan att jag tänker på dem. Det är en trygghet jag har och behöver i mitt annars otrygga liv.

Ibland vill jag förenas med dem där uppe. Men jag vill veta hur många det är som kommer sakna mig.
Alla? Ingen? Någon?
Man vet aldrig vad man betyder för någon förrän man är borta. Visst är det hemskt?
Inga tack för att man lever, men tårar för att man är borta.
Hemska värld.

En tanke jag har är att jag tror att alla människor är elaka och argsinta varelser.
Vad jag än gör och säger så går livet emot mig, så även okända människor. Som de redan bestämt sig för att jag inte är värd nog att slösas tid på. Det kanske jag inte är? Ingen som bevisat motsatsen i alla fall. Det är det jag söker. Bevis på motsatser. I hela mitt liv, har jag sökt bevis på att det jag ser inte stämmer.

När jag såg dig idag. Det gjorde fortfarande ont i magen. Jag vill bara krama dig, hålla dig, prata med dig. Men det går inte. Jag blir stum. Du är för perfekt för mig. Eller är du det? Eller är det så att du inte ser det jag ser? Fan, trodde jag hade gått vidare efter alla dessa år, men det har jag fan i mig inte gjort. Och jag är trött på att vara sårad. Men det går inte, för varje gång jag försöker dyker du upp någonstans. Och så gör det ont i magen igen. Jag vill bara skrika ut att det är dig jag vill ha! Att du ska titta på mig förhelvete. Men det går inte. Jag blir istället stum. Vägrar prata med dig, vägrar vara i samma rum som du. Ge fan i mig!

Jag mår så fullständigt toppen.
Utan att veta varför, men kanske.

Alla har vi känt känslan av pirr i magen.
Jag med, men denna gången var det t o m pirr i magen+förväntningar.
Det känns helt fel, men ändå så rätt.
Helt fel för att han inte har någon aning om vem jag är och han bryr sig inte.
Helt rätt, för känslan var helt rätt.

Är det detta som kallas olycklig kärlek?

Jag vill inte ha olycklig kärlek, men jag gissar att det är såhär det känns och hur patetisk känner jag mig inte när jag dyker upp på hans nästa träning?
Å ena sidan, var det ju rätt så underbart. Känslan återkom.
Å andra sidan, kanske det verkade att vara förutbestämt.
Dags att gå vidare. Finns nog inget att jobba på i alla fall.
Hopplöst händer alltid mig, men det känns ändå speciellt på något sätt som jag inte vill gå in på för att jag blir bara sårad.
Å den tredje sidan, så skulle han kunna få vem han vill.
Så sorry till mig.

Han är den snyggaste jag sett på ett fult sätt.

Imorgon ska jag till psykologen igen. Känns skönt att vara öppen på en blogg nu.
Jag ska visa henne min glädje. För jag är glad.
På något sätt har jag lärt mig att acceptera mitt liv och mig själv och jag är mer spontan nu än tidigare.
Jag vågar släppa loss och jag skiter i vad andra tycker om mig, för jag tycker om mig.
Herregud, jag t o m sjöng i klassen idag.

Jag tar ut känslan ur kroppen, lägger i handen och tittar på den, funderar och sen kastar jag iväg för att inte komma tillbaka.
Jag mediterar för att ordna mina tankar.

Fan, vad underbart allt känns.

Här tänker jag berätta om mig själv.
Jag tänker mycket, way to much, så behöver få ut mig lite tankar ibland.

Något jag lärt mig efter alla mina år är att alla människor är olika.
Ingen är den andra lik och speciellt inte i tankesättet. Detta är något som har gjort mig själv jävligt frustrerad rent ut sagt. Förut var det som att jag ville att alla skulle tänka som mig.
Hur dum är man inte då?
Men jag har lärt nytt, lärt om.

Eftersom jag kan komma på mig själv med att skriva tusen utlämnande saker i min vanliga blogg har jag nu skapat en ny och lite mer privat blogg. För jag tänker inte ge denna adress till någon.

Hittade du hit själv? Good for you. Detta är din och min hemlighet.
Du lär inte orka läsa om mitt liv. Detta kommer bli meterlånga texter och jag är snäll som undanhåller dessa i min vanliga blogg.
Skulle du däremot vilja ge en egen åsikt om mina tankar.
Välkommen!
Jag älskar andras åsikter och få tänka mig in i andras situationer.
Du hittar till kommentarsfältet?