hur känns det?
Hur känns det att dö?
Hur känns det att för en gång skull få en egen vilja?
Stora frågor. Inga svar.
Jag blev tagen. Började fundera. Det är en sak man inte vill fundera över, därför att allt blir så himla jobbigt.
Men nu behöver jag fundera.
På döden.
Min kanin gick bort idag.
Jag tittade på en sorglig film om en tjej med leukemi som dog.
Det blåser ute.
På något sätt ger det mig ro i själen när det blåser utanför.
Jag får ett lugn i kroppen, precis som att jag nu verkligen får öppna mig. Tänka, fundera och skriva. Vid andra tillfällen i livet är det bannlyst. Men när det blåser ute, då är det fritt fram för tankarna att stiga på i huvudet.
Jag lyfter ut tanken från huvudet.
Jag tittar på den.
Sedan låter jag den gå vidare.
Ibland pratar jag med dem där uppe. Jag pratar till min mormor, farmor och christofer.
Det är skönt att ha något ställe att förvara dessa personligheter på.
Himlen är det bästa. Jag tror på återfödelse, men jag tycker det är skönt att placera dem på ett och samma ställe.
Är det något jag funderar på, pratar jag med dem i tanken.
De finns med mig varje dag.
Går verkligen inte en dag utan att jag tänker på dem. Det är en trygghet jag har och behöver i mitt annars otrygga liv.
Ibland vill jag förenas med dem där uppe. Men jag vill veta hur många det är som kommer sakna mig.
Alla? Ingen? Någon?
Man vet aldrig vad man betyder för någon förrän man är borta. Visst är det hemskt?
Inga tack för att man lever, men tårar för att man är borta.
Hemska värld.
En tanke jag har är att jag tror att alla människor är elaka och argsinta varelser.
Vad jag än gör och säger så går livet emot mig, så även okända människor. Som de redan bestämt sig för att jag inte är värd nog att slösas tid på. Det kanske jag inte är? Ingen som bevisat motsatsen i alla fall. Det är det jag söker. Bevis på motsatser. I hela mitt liv, har jag sökt bevis på att det jag ser inte stämmer.
När jag såg dig idag. Det gjorde fortfarande ont i magen. Jag vill bara krama dig, hålla dig, prata med dig. Men det går inte. Jag blir stum. Du är för perfekt för mig. Eller är du det? Eller är det så att du inte ser det jag ser? Fan, trodde jag hade gått vidare efter alla dessa år, men det har jag fan i mig inte gjort. Och jag är trött på att vara sårad. Men det går inte, för varje gång jag försöker dyker du upp någonstans. Och så gör det ont i magen igen. Jag vill bara skrika ut att det är dig jag vill ha! Att du ska titta på mig förhelvete. Men det går inte. Jag blir istället stum. Vägrar prata med dig, vägrar vara i samma rum som du. Ge fan i mig!
Hur känns det att för en gång skull få en egen vilja?
Stora frågor. Inga svar.
Jag blev tagen. Började fundera. Det är en sak man inte vill fundera över, därför att allt blir så himla jobbigt.
Men nu behöver jag fundera.
På döden.
Min kanin gick bort idag.
Jag tittade på en sorglig film om en tjej med leukemi som dog.
Det blåser ute.
På något sätt ger det mig ro i själen när det blåser utanför.
Jag får ett lugn i kroppen, precis som att jag nu verkligen får öppna mig. Tänka, fundera och skriva. Vid andra tillfällen i livet är det bannlyst. Men när det blåser ute, då är det fritt fram för tankarna att stiga på i huvudet.
Jag lyfter ut tanken från huvudet.
Jag tittar på den.
Sedan låter jag den gå vidare.
Ibland pratar jag med dem där uppe. Jag pratar till min mormor, farmor och christofer.
Det är skönt att ha något ställe att förvara dessa personligheter på.
Himlen är det bästa. Jag tror på återfödelse, men jag tycker det är skönt att placera dem på ett och samma ställe.
Är det något jag funderar på, pratar jag med dem i tanken.
De finns med mig varje dag.
Går verkligen inte en dag utan att jag tänker på dem. Det är en trygghet jag har och behöver i mitt annars otrygga liv.
Ibland vill jag förenas med dem där uppe. Men jag vill veta hur många det är som kommer sakna mig.
Alla? Ingen? Någon?
Man vet aldrig vad man betyder för någon förrän man är borta. Visst är det hemskt?
Inga tack för att man lever, men tårar för att man är borta.
Hemska värld.
En tanke jag har är att jag tror att alla människor är elaka och argsinta varelser.
Vad jag än gör och säger så går livet emot mig, så även okända människor. Som de redan bestämt sig för att jag inte är värd nog att slösas tid på. Det kanske jag inte är? Ingen som bevisat motsatsen i alla fall. Det är det jag söker. Bevis på motsatser. I hela mitt liv, har jag sökt bevis på att det jag ser inte stämmer.
När jag såg dig idag. Det gjorde fortfarande ont i magen. Jag vill bara krama dig, hålla dig, prata med dig. Men det går inte. Jag blir stum. Du är för perfekt för mig. Eller är du det? Eller är det så att du inte ser det jag ser? Fan, trodde jag hade gått vidare efter alla dessa år, men det har jag fan i mig inte gjort. Och jag är trött på att vara sårad. Men det går inte, för varje gång jag försöker dyker du upp någonstans. Och så gör det ont i magen igen. Jag vill bara skrika ut att det är dig jag vill ha! Att du ska titta på mig förhelvete. Men det går inte. Jag blir istället stum. Vägrar prata med dig, vägrar vara i samma rum som du. Ge fan i mig!
